mickolm

Ett tag sen jag skrev nu, men för en vecka sen blev äntligen min ögonoperation av. Efter mycket velande, tvekande och vilja så bokade jag en tid. Skönt att det var kort väntetid, ca 3 veckor, för då behövde man inte fundera så mycket över det.

Jag var ganska så lugn inför operationen, hade läst på mycket på internet, kollat på "min" operation, lasek/elsa på youtube, något som jag precis efteråt tyckte var lite korkat gjort, men när det väl var dags för operation så var jag nöjd att jag gjortdet så hade jag "full kontroll"..

Mormor och morfar följde med mig för att kunna köra mig hem sen. Jag kom till kliniken och blev bra bemött, fick en stesolid och lite voltarendroppar i ögonen i förebyggande syfte. Sen fick jag gå in i ett annat väntrum och träffade sedan ögonläkaren som skulle operera mig, han tog en sista koll på mina ögonbottnar för att se att allt såg bra ut, sen fick jag följa med en tjej in i operationssalen, som jag inte vet så mycket av hur den såg ut, men jag fick lägga mig på en brits med grop för huvudet och en kudde under knäna. Fick sen koncentrera mig på ett rött blinkande ljus och fick instruktioner om hur operationen skulle gå till, att det röda ljuset skulle försvinna i slutet och att jag inte skulle börja leta efter det utan ta det lugnt. Jag fick bedövningsdroppar i ögonen och sen var operationen igång.

Från det att jag gick in i operationssalen tills jag reste mig från britsen hade det gått 20 minuter. Jag reste mig från britsen och sa "klockan är tjugo i tio" Jag såg redan då klockan på andra sidan rummet, en klocka jag innan inte hade sett utan glasögon.

Sen fick jag vila lite i ett rum medan jag fick en genomgång av förhållnigsregler, medicinutdelning mm. Sen åkte jag hem för att i stort sett spendera resten av veckan liggande. Det var jobbigt, skavde, gjorde ont, men ändå inte lika illa som jag förväntat mig. Antingen hade jag tur, har högre smärttröskel än andra eller så hade jag förväntat mig så mycket att det bara var en lättnad alltihop när jag insåg att det inte var riktigt så illa. Sen ska jag ju självklart inte glömma att nämna att min bästa vän under dessa dagar var bedövningsdropparna som gjorde att man fick lite andrum, man fick slippa känna allt skav för ett tag.

Nu har det gått en vecka, jag ser fortfarande suddigt och syne varierar. Men igår kväll såg jag på en film och under den filmen hade jag skarpare syn än jag haft innan med glasögonen, så jag tror att får det bara läka så kommerdet är bli kanon!!

Ska snart sova, och hoppas på att se klart imorgon bitti...

Nu är OS över för den här gången. Med blandade resultat. Det började med cykelprestationerna som överraskade svenska folket och avslutades med en tung friidrottsvecka.
Det är framförallt denna vecka som väckt tankar hos mig.
När Susanna Kallur sprungit försöket och alla kunde andas ut för att kroppen höll och att Sanna hade bra tider i kroppen.
När Sanna sedan snubblar över första häcken i semin får hon svenskarnas hjärtan kan blöda och krönikörerna att ändå lovorda henne. Inget konstigt med det, jag tyckte också synd om Sanna. När man tänker på all träning hon lagt ner, all smärta och alla bakslag så är det svårt att inte tycka synd om henne.

MEN DÅ UNDRAR JAG:

Vad är SKILLNADEN mellan Susanna Kallur och Carolina Klüft? Carro bytte sjukampen mot längd och tresteg. Enligt många ett dumt val. Men vad ger alla rätt att klanka ner på Carros val? Carro har klart och tydligt sagt att motivationen för mångkampen inte längre fanns kvar. Hon mådde inte bra! Men ingen har brytt sig om det, alla pratar bara om förlorat OS-guld.

När Carro nu inte lyckades nå upp till de längderna hon kan nå så skriker media ut fiasko. Varför lider ingen med Carro? Varför säger de saker som "vad var det jag sa"? Varför får hon inte göra en dålig tävling? Tror ni inte att hon är besviken? Tänker ni inte på all träning, bakslag och press hon har känt? Det kan ju inte finnas NÅGON som tror att Carro åkte till Peking för att misslyckas??!

Nä, skärpning Sverige! Carro har gett oss så mycket spänning och glädje i så många år, låt henne göra det hon mår bra av, och om ett par år så kanske hon når upp till de längder som krävs för medalj i både tresteg och längdhopp. Men det ska ske för att hon själv vill, orkar och mår bra av att träna!
Det måste ju vara bättre att hon tränar och tävlar så länge hon tycker att det är roligt än att hon mår dåligt. Tänk ett steg längre Sverige!
Hon är ingen medaljmaskin, hon är bara människa!

Hade bestämt mig för att sova länge idag, har längtat hela veckan... Hur gick då det? Det gick som vanligt inte som jag ville, vaknade 07.50 och kunde inte somna om.. Gick då upp och hämtade GP för att ramla tillbaka till sängen. När klockan närmade sig 10 så flyttade jag mig från sängen till soffan för att lösa melodikrysset och därmed inse att det finns en del luckor i mina, enligt mig, så allmänbildade musikkunskaper. Försökte under tiden få igång datorn, men det ville inte riktigt det, så efter många svordomar så ringde jag E för att höra om hennes pojkvän kunde hjälpa mig.. Och det gick bra, så nu typ 3 timmar senare har jag äntligen fått igång den här datorn...

Inventerade garderoben igår, vet ändå inte vad jag ska ha på mig ikväll.. Men idag ska jag INTE köpa nåt nytt plagg, brukar ju göra det när ja ska ut o det går inte riktigt hand i hand med studiebidraget. Min käre far anser ju att jag har svart bälte i shopping och jag behöver nog faktiskt komma neråt i den färgskalan...

Min syster ringde nyss så imorgon kommer hon, U och S på middag hit. Ytterligare en anledning till varför jag måste sluta skriva här och börja städa, för om jag känner mig rätt så är imorgon inte den dagen jag vill städa (ingen dag egentligen, men framförallt inte när baksmällan sitter som en hjälm över huvudet).

Det regnar ute. Sånt där smått smått regn som gör att man blir jätteblöt och kall... Men snön kanske kan försvinna så att våren vill pallra sig hit?? Jag vill ha sol och värme. Jag vill åka utomlands.. Får väl se hur det går med den saken...

Nä, får väl sätta igång med städningen och även göra en ny titt i garderoben...

Har precis raderat alla mina inlägg från det senaste året. Tänkte att det var dags för en nystart.

Har precis börjat på min 5-veckors praktik på en geriatrikavdelning. Trivs so far jättebra! Har en bra handledare och stämningen på avdelningen verkar skön. Har gjort saker som jag inte trodde att jag kunde (eller ja, kan iallafall under handledning). Skön självförtroende-kick.

Är grymt partysugen! Tur att vi ska ut imorgon. Fast längtar en hel del till sommaren och Haddocks och Kokkaburra. Det är liksom en helt annan grej... Längtar till sommaren över huvudtaget. Hoppas på lite sol i år.

Vad har hänt på senaste tiden då? Var i Dublin med 15 tjejer ur klassen. En helt underbar stad. Mysig till tusen. Skulle kunna vara på de irländska pubarna varje kväll, så kul! Blandad ålder, irländsk folkmusik o massa öl. (och förövrigt står jag fast vid att guinness smakar askfat)
Sen kom påsken och jag var hemma och hälsade på, jobbade en dag, och förstod inte vart snön kom ifrån och varför den tvunget behövde komma nu?

Jaja, så är det..
Ska fundera på vad jag ska ha på mig imorgon, får nog ta och inventera garderoben nu ;)